Det är en av de sista sommardagarna och balkongdörren står öppen ut mot skogsgläntan. I rummet flödar Antonin Dvořáks sagoopera Rusalka. Musiken har just nått »Sången till månen«, vattennymfens kända aria, då ett annat ljud gör sig gällande – snabba, fjäderlätta steg mot trägolvet. Alltför lätta för att vara hundens.

I södra Frankrike finns sedan 1970-talet ett konstnärligt center där den mänskliga rösten utforskas fysiologiskt, artistiskt och psykologiskt. Kvaliteten
på verksamheten kan jag inte säga något om, jag vet för lite, men spontant känner jag att idén är så bra. Rösten hänger bokstavligen samman med människans ande, hennes andedräkt, och med skapandet. Diktens och musikens ursprung är rösten. Att befria sin röst, är att befria sig själv.