Han kom över havet, sedan med tåg genom Europa. Nu står han i en cykelkällare på Södermalm i Stockholm. För nio år sedan träffades vi på en gymnasieskola där han var elev och jag språkstödjare. Jag följde honom när han mottog sitt utvisningsbeslut, och var med när han tog sig igenom hela proceduren av överklaganden, domstolsförhandlingar och till slut – uppehållstillstånd.

I cykelkällaren har han blivit en välbekant profil. Kunderna strömmar till, många ställer frågor. Han svarar vänligt, kunnigt. Jag har cyklat förbi för att säga hej, han har kramat om mig och frågat hur det står till med barnen, mannen, cyklarna …

– Den här måste vi byta, säger han vid åsynen av en klämd broms-
vajer på min svarta damtralla.

Flinkt knipsar han av den trasiga kabeln, lika raskt letar han i verkstadens skrymslen och plockar fram delar vars namn jag knappt hört på svenska – nippel, bromsarm, vajerhylsa. Med vana fingrar skruvar han, drar åt, justerar. Jag sitter bredvid på en pall. Vi småpratar. Det är trivsamt.

– Du måste lova att cykla försiktigt. Trafiken är farlig, manar han innan vi säger hejdå med en kram. Han kom över havet. Nu är detta hans hem.

A.H.