Fåglar bryr sig inte om länder. De flyger över kontinenter, korsar hav och bergskedjor utan pass och frågan är vilken plats de själva betraktar som hemma. Även de som aldrig lämnar sin hemtrakt förtjänar epitetet världsmedborgare, menar Mats Ottosson – författare och programledare för Naturmorgon i Sveriges Radio P 1.
När detta skrivs har de första lövsångarna just kommit tillbaka från Afrika. Återigen spiller Sveriges vanligaste fågel sina vemodiga nationalsånger över landet.
Lövsångarna är långtifrån de enda, det är de många ankomsternas tider nu. För några veckor sedan var det sädesärlorna som inställde sig för tjänstgöring på tillvarons alla taknockar. Och så kommer det att fortsätta hela våren. Näktergalen. Tornseglarna.
Här skulle jag kunna skriva: en efter en av våra flyttfåglar återvänder hem. Men det vore att luras. Våra och hem är ord som fångar vad många av oss känner, men de har mycket lite med verkligheten att göra. Lövsångaren och sädesärlan spenderar max halva sina liv på nordiska breddgrader, näktergalen och tornseglaren har vi hos oss ännu kortare tid, kanske en tredjedel av deras liv. Resten av sin tid befinner de sig betydligt längre söderut, eller under flyttning någonstans mittemellan. Det här är inte våra fåglars »hem«. Inte heller är de »våra«.
Ordet nation passar lika illa. Lövsångaren brydde sig inte om i vilken afrikansk stat den plägade fånga sina mygg i januari. Eller i vilket nordligt land den stämmer upp sin vårsång nu i april, maj allra senast. Jag tar alltså tillbaka det jag skrev i början om nationalsång. (Den enda gräns lövsångarparet bryr sig om just nu är den för oss osynliga, för dem högst påtagliga, demarkationslinjen mellan deras revir och grannarnas. Den försvaras till sista tonen under någon månad eller två, innan den löses upp i intet.)
Fåglarna lever helt enkelt i fullständig omedvetenhet om de karttecken vi kallar gränser och som vi lägger en sådan möda på att upprätthålla, respektera och stundom dö för.
Och vissa av världens omkring tiotusen fågelarter är
mer gränslösa än andra:
Den högtflygande gåsen
Redan den legendariske bergsklättraren George Lowe, som var med och möjliggjorde den första bestigningen av Mount Everest 1953, berättade om gäss som flög över Himalaya, rentav över världens högsta bergstopp. Det handlade om en art, stripgås, som spenderar sommaren på karga högplatåer i Mongoliet och vintern i Indiens kusttrakter.
Det Lowe observerade var alltså ingen vinddriven extremgås, dessa gäss flyger regelmässigt över världens högsta bergskedja, två gånger varje år, på väg till och från sina vintervisten. Den hittills högsta flyghöjd som noterats med vetenskaplig exakthet är 7 290 meter men det spekuleras i att gässen kan klara att flyga på uppemot 10 000 meters höjd.
Detta gör de utan att acklimatisera sig genom gradvisa uppstigningar till högre och högre höjd, som vi människor måste göra för att undvika att i värsta fall dö i höjdsjuka. Ovanför tretusemetersnivån ska vi helst inte ta oss uppåt mer än 300–500 höjdmeter per dygn. Gässen stiger från Indiens kustland till 7 000 meters höjd på några timmar! Hela passagen av världens mäktigaste bergskedja tar dem max åtta timmar, ibland så lite som tre.
Samtidigt korsar de några av världens känsligaste politiska gränser. Indien och Kina vakar med kärnvapenbistert allvar över sina territorier på ömse sidor om
bergskedjan. Däremellan ligger det av Kina ockuperade Tibet. Stripgässen noterar inte ens att dessa gränser finns.
Läs hela artikeln i Balder