Ikram Abdulkadir är en av landets just nu mest intressanta unga fotografer. Född 1995 med rötterna i Somalia och uppvuxen i Malmö, flerfaldigt prisbelönad, med utställningar och uppdrag i både Sverige och utomlands. Alexandra Kronqvist träffar Ikram Abdulkadir på en kaffebar i Malmö för ett samtal om drömmar, rädsla och att våga kräva glädje av livet.
Det är svårt att inte fascineras av berättelsen om Ikram Abdulkadirs väg till prisbelönt och hyllad fotograf. Den blyga gymnasietjejen från Rosengård i Malmö som köpte en begagnad systemkamera på Blocket och startade ett anonymt Instagramkonto. Som blev upptäckt, nominerad till Sven och Ellida Hjorts stipendium 2019 och fick göra sin första utställning.
Numera arbetar Ikram heltid som fotograf och gör vid sidan av det konstnärliga arbetet också kommersiella uppdragsfotograferingar inom mode och musik. Hon har bland annat fotat kampanjer för Adidas med båda landslagen i fotboll. Hon har publicerat fotoböcker och är representerad vid flera museer och institutioner. Hösten 2025 deltar hon vid den internationella konstmässan swab i Barcelona.
Men minst lika fascinerande och själva anledningen till detta drömlika genombrott är förstås hennes fotografier. I sina bilder skildrar Ikram Abdulkadir människorna hon har i sin närhet. Innerliga och ömsinta fotografier av syskon, släkt och vänner i vardagen. Alla skildras i ett mjukt, varmt ljus. I rörelse eller i vila, inåtvända eller med uppmärksamheten riktad mot oss. Ofta beledsagas bilderna av texter. Kärleksfulla meddelandendär hon riktar sig direkt till den hon porträtterar.
Ikram Abdulkadirs bilder och texter berör på ett särskilt vis. Kanske för att de så uppriktigt och oförställt erkänner och bejakar de band som formar och förankrar en människa i världen. I bilderna fångar hon de hastigt undflyende ögonblicken i vardagen då vi har med varandra att göra. Ljuset faller, liksom guldpudrat, över ansiktets mjuka hud. Just så sårbara och vackra är vi. Just så vackra kan vi bli i någon annans blick.
Vi har stämt träff på Kaffebaren i ett hörn av Möllevångstorget i Malmö. Det är mitten av juli, förmiddagen är redan varm. En strid ström av människor letar sig in på kaffebaren. Därinne är det hett som en bakugn, så de flesta kommer snart ut med sina kaffekoppar och letar
efter lediga platser på någon av de bjärt målade bänkar som står utställda utmed trottoarer och husväggar i gathörnet.
Ikram är försenad och medan jag väntar dyker det plötsligt upp en italiensk bröllopsfotograf – det är så han presenterar sig. Han sätter sig bredvid mig, bjuder på pain au chocolat och berättar entusiastiskt – i en strid ström av ord – om sin nya specialutrustning: ett solskydd för objektivet som är bra när han ska filma brudparen då de kommer ut ur kyrkan. När Ikram kort därefter dyker upp presenterar jag de två fotograferna för varandra; han sätter sig på bänken intill oss och kommer med jämna mellanrum att göra sig påmind under vårt samtal.
Kvällen före har jag läst ett av Ikrams Instagraminlägg, skrivet i januari 2025. När hon skriver texten har det gått fem år sedan hon gjorde sin allra första utställning, den som skulle bli hennes genombrott. I inlägget reflekterar hon över det hon varit med om. Hon skriver:
»Tänker ofta på hur mycket mindre mitt liv hade varit om jag aldrig hittat till fotografin och konsten. Om jag hade låtit känslan av hur pinsamt det är att hålla på och posta bilder såhär stoppa mig från att starta det här kontot. Om ni inte var så många som såg något i mina bilder som jag inte såg själv. Tacksam för allt och för att jag får dela mina bilder med er. Och jag hoppas att konsten breddar sina utrymmen så att fler får ta del av den som jag fått göra.«
– Ditt inlägg var formulerat med en sådan ödmjukhet och medvetenhet om vad du fått vara med om. Minns du vad du drömde om innan allt det här hände? Vem var den Ikram som fick den här möjligheten för fem år sen?
– Jag tror aldrig att jag har varit en drömmare på det sättet. Fotograferandet kom till mig för att jag vågade bryta mig ur något. Egentligen gillar jag trygghet, att vara säker på vilka resultat mitt arbete ska ge. Men säkerhet finns ju inte, vare sig i foto eller konst. Aldrig överhuvudtaget. Det är förfärligt. Hon ler och skakar på huvudet.
– Så jag var inte en drömmare, mer fokuserad på målet: att ta examen och få ett jobb som kunde betala hyran. Jag tror saker hände fastän jag inte riktigt vågade drömma om dem. Kanske fanns en dröm jag inte ville bejaka. När jag blev nominerad till stipendiet visste jag inte ens att det fanns. Jag hade ingen tanke med mitt Instagramkonto, det var bara kul att ta bilder och dela dem.
Läs hela artikeln i Balder