Dick Flodin – Skulpturer från utställningen rost.
Kategori: 2017
Just hemkommen från resa. Med tåg genom Europa och färja över havet till ön. Att komma hem, känns som att komma tillbaka till mig själv. Mitt berg, morgonklippan som ger värme, sländorna som lägger sig på den stigande luften. Sjön, som känns som min, bryggan som doftar sol.
En eftermiddag i juli öppnar jag verandadörren på glänt och där står en ung räv och ser mig i ögonen, nyfiken och orädd, en dryg meter ifrån mig. Den står kvar och vi ser på varandra en liten stund. Jag hinner tänka att vi inte är så olika varandra ändå.
Vad är det med naturvetenskapen egentligen, hur kommer det sig att den tror sig vara den enda
tillförlitliga vägen till kunskap? Vad är det som får politikerna att införa ytterligare en lektion matematik i veckan när pedagoger och stressforskare om och om igen räcker upp handen och pekar på musikens
betydelse?
Hur var livet på fäbodarna? Där kvinnorna stannade hela somrarna, vallade korna, mjölkade och gjorde ost. Hur lät vallåtarna, hur lockade man på korna, hur levde man på fäboden?
Cykeln var orange, den var gammal och kom från någon i släkten, hade målats om innan hon fick den. Orange och vit, sadel i grå fuskmocka. I det gamla livet hade cykeln hetat Pollux och varit häst
I skogen finns våra rötter. Kanske till och med en del av folksjälen. Träden och skogen finns i våra efternamn, susar i konst och litteratur. Till och med i Stockholms tunnelbana speglas en sjunken skogsvärld.
Säkert minns ni »Skogen vi ärvde«, Maciej Zarembas artikelserie om skogen i DN 2012. I artikelserien fanns en intervju med Mikael Karlsson och Martin Jentzen. Det har gått fem år sedan dess och en dag i april träffar vi Mikael Karlsson.