I södra Frankrike finns sedan 1970-talet ett konstnärligt center där den mänskliga rösten utforskas fysiologiskt, artistiskt och psykologiskt. Kvaliteten på verksamheten kan jag inte säga något om, jag vet för lite, men spontant känner jag att idén är så bra. Rösten hänger bokstavligen samman med människans ande, hennes andedräkt, och med skapandet. Diktens och musikens ursprung är rösten. Att befria sin röst, är att befria sig själv.

Röst och språk är sammanvävda. Ett maktmedel för att tysta människors röster, har alltid varit att förbjuda deras språk. Sápmi, Irland och Skottland, Kurdistan – exemplen i tid och rum är smärtsamt många.

Att återerövra sitt språk är att återerövra sin röst. Därför undervisas alla skolbarn på den skotska ögruppen Yttre Hebriderna i gaeliska, även om engelskan i dag dominerar i hemmen eller snarare just därför.

Språk, röst och historia hänger samman. Den skotska och den iriska gaeliskan, liksom kurdiskan och de olika samiska språken, berättar om en historia av förtryck. Och det skrivna ordet är inte nog. Det är röster som måste tala, inifrån människors kroppar.

När rikssvenskan konstruerades – en mall för hur god svenska bör talas – byggdes den på dialekter i Mälardalen där Sveriges maktcentrum finns. Mitt eget modersmål jamska uppmuntrades inte i Jämtland när min mamma var barn. Riksradion propagerade rikssvenska med befolkningens goda minne –  första nyhetssändningen på skånska i Sveriges Radio rev upp en lyssnarstorm, och så sent som på 2000-talet fanns det de som krävde att tv-kocken Tina Nordströms program måste textas eftersom de inte begrep vad hon sa, hon var ju från Skåne.

Vi människor är med andra ord benägna att genast stöta ut den som talar ett annat mål, sjunger en annan sång. Ibland gör det oss till den förtryckande maktens medlöpare, ibland handlar det bara om rädsla eller brist på nyfikenhet på medmänniskan – hennes liv, hennes erfarenheter, hennes röst.

Det är bara att beklaga dem som stänger sina öron. Att lyssna på andra är ju så
mycket roligare.

I det språkligt skenbart homogena Sverige, där rikssvenskan stundom piskats in med tvång, har det hetat att flerspråkighet gör barnen förvirrade. Det är förstås helt fel. Små barn har stor kapacitet att lära sig flera språk parallellt. Och ju fler språk en människa kan, desto fler röster förstår hon.

De flesta som sjunger i kör, vet hur rösten kan lyfta och befria. Forskning har visat hur sjungandet utlöser en rad ämnen i kroppen som skapar glädje – inte minst signalsubstansen oxytocin. »Vi visade för flera år sedan att blodhalten av oxytocin ökar i samband med en sånglektion«, skrev stressforskaren Töres Theorell i tidskriften Forskning & Framsteg år 2016. »Men det startar också förlossningen när det är dags att föda, det förstärker bandet mellan det nyfödda barnet och mamman och det underlättar inlärning. Man har visat att körsångare som sjunger tillsammans i en halvtimme rapporterar ökade positiva känslor och samtidigt stiger oxytocinhalten i saliven hos dem.«

Med den kunskapen i bagaget känns det desto mer alarmerande att så många människor i västerlandet har berövats sången. Förr var det högdragna musiklärare som påstod att vissa barn »inte kunde sjunga«. I dag degraderar underhållningsindustrin sången till en ekonomiskt exploaterbar tävling – som ofta handlar mer om hur den sjungande människan ser ut än om vad hon
uttrycker.

Det har skapats en avgrund mellan samtidens syn på sång och sångens ursprung – i vardagens arbetsgemenskaper, i andlighet och i födande.

På sistone har jag slukat alla säsongerna av tv-serien Barnmorskan i East End. Denna människovänliga melodram har mycket att berätta. I ett av avsnitten uppmuntras en födande kvinna att hantera värkarbetet genom att sjunga. Det känns så genialt, och så kongenialt, att man undrar varför workshops i sång för blivande mammor inte finns överallt? När vi nu rentav vet genom forskning att sång och födande hänger samman?

Naturligtvis skulle det inte handla om sång som prestation och uppvisning. Det skulle handla om sång och andning, sång och styrka, sång och smärta. Så mycket kunskap om röstens kraft har gått förlorad.

Det skrivna ordet är inte nog, det är sant. Och samtidigt är även det skrivna ordet bärare av röster. Opinionsbildning, nyhetsbevakning, kultur – för att belysa och gestalta inom dessa fält krävs komplicerande resonemang som är beroende av skriften. Om inte, blir vi lätta offer för propaganda och suggestiva lögner.

Skrift och demokrati hänger ihop. Om inte annat måste en människa i vårt land behärska maktens språk – rikssvenskans skriftspråk – för att verkligen kunna förstå sitt samhälle och hävda sina demokratiska rättigheter.

Mina mor- och farföräldrar på den svenska landsbygden visste det. Ju fler i dag som förstår det och får möjlighet att förkovra sig i skrivande, desto bättre. I ett medialandskap som i allt högre utsträckning domineras av prat, behövs skrivandets forum. Kulturtidskrifternas röster måste exempelvis fortsätta höras.

Det är en vacker slump att tidskriften Balder är nästan jämnårig med röstcentret i Frankrike som nämndes i början av den här texten. I femtio år har röster befriats på dessa sidor, utforskats och övats. Må samtalen fortsätta, och sången.