Det hällregnar när vi svänger av den mindre trafikerade vägen på Ölands östra sida, in på grusvägen som leder fram till huset i Gärdslösa. Gårdsplanen är tom just nu, men där finns tydliga spår av familjeliv – en trädkoja med hemsnickrade stegar och färgglada lyktor, en piltavla, trampbilar och en klotgrill.

Här bor makarna Tove Folkesson och Hanna Folkesson, och det vackra huset med en del i trä, en i puts, samt ett uterum som binder dem samman, är ritat och delvis även byggt av dem själva. Vi knackar på glasrutorna till uterummet, och Tove öppnar.

– Välkomna, det är så himla uschligt väder.

Ja, uschligt är det, men inne är det varmt. En blond pojke – Jona – möter liksom kaffe, flädersaft och hemtrevnad. Bakom huset åkrar, längre ner havet.

– De där åkrarna hör till min mammas barndomsgård. Här har det aldrig stått ett hus förr, vilket är rätt fascinerande eftersom Gärdslösa är en av de äldsta byarna på Öland. Förr var platsen bara en torr backe, en gammal transportsträcka, där det brukade stå någon gammal skrotig bil och en eldhög. Från början låg här ett sandtag, vilket gör att det är svårt att få något att växa. Men det är också spännande att få sätta ett frö på ny mark, bokstavligt talat. Vi byggde huset för fem år sedan.

Delar av huset är flyttat från Gårdby några mil söderöver, resten har de byggt själva. Uterummet är uppfört i öländsk kalksten och glas med en takterrass, där det går att se ut över havet.

– Jag vaknade i morse och började tänka på drömmar. Det här är en liten dröm vi drömde, jag och Hanna. Sedan blir det ju så att drömmen alltid bara är halvvägs realiserad. Men vi har skapat ett hem som fungerar praktiskt. I ena delen kan vi ta emot folk och hålla kurser, andra delen är privat.

Vi slår oss ner i den gemensamma delen, i ateljén, där en brasa redan brinner i eldstaden. Tove Folkesson lägger upp fötterna bakom sig i fåtöljen. Hemtam. Hon föddes i Rinkeby utanför Stockholm och bodde även i stadsdelen Aspudden innan hon flyttade till Kalmar som tioåring. Om den skeva tonårstiden och umgänget med tjejgänget, som tjuvkopplade bilar och drack ambulansvin, skrev hon i debutromanen Kalmars jägarinnor, som fick stort genomslag och följdes upp av Sund och Ölandssången.

I den sistnämnda söker sig romanjaget Eva tillbaka till rötterna på Öland, till mormor Sickan och bylivet.

För Tove Folkesson och hennes Hanna själv gick flytten till Öland och släktens rötter för nära tio år sedan.

– När vi bodde i Stockholm och började tänka att det kanske skulle gå att flytta hit, tänkte jag: »Har man en plats som känns som hem, och faktiskt har möjlighet att bo där – då bör man ta den chansen.« Det är så många som längtar efter ett hem de inte har tillgång till. Jag har jobbat mycket med skrivarkurser, bland annat för nyanlända. En övning vi har gjort är att skriva om en plats man alltid längtar till – och det visade sig att nästan alla har en sådan plats. Ibland är platsen stängd på grund av ekonomi, för att det pågår krig eller för att livet har tagit andra vägar.

Paret Folkesson hade möjligheten. De köpte en sommarstuga från 1970-talet i Gärdslösa, en enkel stuga med tunna väggar som knappast stod emot Ölandsfåken.

– Man visste precis vilket väder det var när man vaknade.

Först när de började bygga hus började byborna relatera till dem på ett nytt sätt, förstå att de menade allvar.

– När man investerar på riktigt, bygger ett hus, visar man att man är beredd att stanna, kanske i decennier.

Det blir en annan kontaktyta med byn.

Väldigt snart kändes det som en hemkomst för Tove Folkesson som tillbringat alla sommarlov på öns östra sida.

– För mig är just den här platsen väldigt viktig, nästan som ett kall. Mina föräldrar tog ledigt tio veckor varje sommar, och det satte sig i kroppen på mig. Öland kändes mer som hemma än Stockholm. Jag tillbringade mer och mer tid vid mormors köksbord och började förstå att jag hör hit. Som tur är var Hanna beredd att flytta med.

Husbygget var stort och lärorikt.

– Konst går ju ut på att skapa någonting som överför min fantasi till en annan persons fantasi. Med husbygget har det för mig varit svårt att förstå att det inte bara är idén som ska överföras. Huset ska också fungera – det kommer att komma regnstormar, det kommer att regna in och de jobbiga byggarna kommer att få rätt i sina olyckskorperier. Det kommer att vara tungt, man kommer att ha ett litet barn, man gör av med alla sina pengar. Ett husprojekt har en så lång efterklang. Vi drog i gång det, vi är ansvariga för det och vi ska ta hand om det. Det förändrar en i grunden.

Tove Folkesson visar foton från bygget. Hon står mitt i bråten med en stor mage i vädret, gravid med äldste sonen Noak. Hon visar de drömlika bilderna då allt var klart och såg ut som en Hemnet-annons, för att konstatera att det är mycket olikt den vardag som mycket snart infann sig, med tvätthögar, disk och livets saker.

Tove talar mjukt och eftertänksamt, ofta med blicken ut över den öländska åkern. Hon har också nära till skrattet. Hon började skriva dikter som tjugoåring. Med tiden har hon förstått att hon är förbunden med människorna på den plats där hon nu har sin boning.

– När jag tittar bakåt så ser jag spår, små trådar, som en bonde som var ordförande i kulturföreningen.

Här har det alltid funnits mycket kultur, kopplat till folkrörelser, studiecirklar och bildningsprojekt. Det är något som håller på att försvinna i rasande takt, vilket är skrämmande. Men det har alltid funnits folkbildare i min släkt. Många hade en identitet i det, även om de i första hand var bönder.

Idén om att fortsätta den kulturella traditionen på platsen har legat och grott länge. För över tjugo år sedan fick Tove Folkesson idén att skapa ett kulturhus av morbrors gamla lada, som ligger tio minuters promenad från hemmet. Många fick höra talas om hennes dröm, och små steg togs mot förverkligande. Någon sommar lagades en vägg, ett annat år användes ladan för systerns bröllopsfest. Men pengar saknades, liksom de verkliga visionerna. På den tiden läste Tove Folkesson vid Arkitekturskolan i Stockholm, presterade, var duktig. Men hon mådde dåligt.

– Som liten var jag väldigt blyg och orolig. Jag var fast i ett slags duktighetsfälla, hade långt till drömmarna. När jag blev tonåring hittade jag på en persona som var tuff. Den personan blev ett skal som fungerade, men egentligen inte hade någon förankring inuti mig. Som 23-åring började jag aktivt utforska mina drömmar. När jag till slut hoppade av arkitektutbildningen var bland det första jag gjorde att gå en dramapedagogikkurs. I efterhand har jag tyckt att det var så ologiskt och random, men eftersom ladan har fortsatt att viska till mig har allt plötsligt fallit på plats.

Läs hela artikeln i Balder