Sanna Norasdotter

Foto Erika Hedman

En depression kan börja som en vattenpöl och växa till ett skrämmande hav av förtvivlan. Alla försök att ta sig därifrån leder bara till nya besvikelser. Att hitta något att hålla sig i därute kan utgöra skillnaden mellan liv och död. Sanna håller sig i nål och tråd, tyg och garn. Och överlever.

Sommaren 1985 kom Sanna gående mot mig i en ljusgul fladdrig byxdress. Vem tar på sig en byxdress och åker på scoutläger mitt i skogen? Bygger vindskydd, hugger ved och lagar mat över öppen eld – i en hopplös gul byxdress!? Inte jag i alla fall. Jag höll mig undan den där tjejen. Lyssnade på Björn Afzelius och Hoola Bandoola band. Klädde mig i mina kompisars avlagda t-shirtar. Tänkte djupa, äkta tankar.

– Vad gillar du mina kläder? frågade hon. Jag har sytt dem själv!

Herregud alltså! Såg hon inte att jag tog mig själv och livet på allvar? Jag var femton år och hade bråttom att förändra världen, inte sy kläder. Inte umgås med ytliga, utseendefixerade människor.

Men Sanna jobbade hårt på att bli kompis med mig. Efter tio dagar fick vi nattvakten i köket. Då kunde jag inte hålla emot längre. Jag gick med på att bada i månskenet och till min förvåning upptäckte jag att det fanns en riktig människa under det ljusgula fladdret. Någon som ville mig något, oklart vad.

Så blev jag motvilligt indragen i Sannas händer. Som upptäckte något fint där jag såg något omöjligt. Som såg att jag var vacker bakom mina fula t-shirtar och hopplösa frisyrer. Som alltid, alltid lyfte mina fördelar. Flyttade och ändrade, sydde fast gamla tygbitar på nya ställen, provade och aldrig verkade tänka tanken att det var ett misslyckande att göra fel. Sanna slarvade. Hon brydde sig inte om att vända på arbetet och se hur det såg ut på baksidan. Hon struntade i att trådarna löpte härs och tvärs. Hon sydde villervalla. Bara det såg fint ut på lite avstånd, eller kändes skönt mot kroppen, var hon nöjd.

Sanna ritade mönster. Olika mönster till olika kroppar. Händerna provade sig fram, smekte över tyget, plockade nålar ur munnen, gjorde om, drog bakåt. Så att midjan syns! Så att brösten syns! Det var nyheter för mig, det här med bröst och midjor. Sanna sydde lila blusar till oss av tre olika sorters lakansväv. För första gången i mitt liv förstod jag att kläder kan göra något annat än att dölja. Kläder kan göra en glad. Kan vara en lek.

Vi hjälptes åt att ta oss igenom högstadiet, Sanna och jag. Genom gymnasiet också. Några år till. Sedan tappade vi varandra. Sanna ville bli konstnär och jag ville göra rätt för mig. Dumt nog förstod vi inte att vi ville samma sak. Det var som den gula byxdressen, ett slags existentiellt missförstånd. Efter många år hörde jag någon ropa mitt namn. Hon stod där mitt i Saluhallen i Göteborg, som en självklarhet, lika lång och snygg som förr. Lika angelägen om att få kontakt med mig nu som då. Men något hade hänt. Något hade gått sönder. Jag visste inte då om det var glädjen eller tilliten eller båda. Jag visste bara att nu släpper jag henne aldrig mer. Livets ångvält hade gått fram över min vän. Men en sak hade inte ändrat sig alls. Sanna sydde. Hon sydde kläder för frusna gravida kvinnor och kläder att känna sig finast i världen i. Hon broderade bilder på sin mormors kaffedukar och gav dem namn efter mormors väninnor på Björkö. Letade upp, lade till, sydde om, virkade dit, pillade bort, fixade till. Som förr.

Var jag än klev i hennes lägenhet trampade jag på en nål. När jag skulle ta ett bett av mackan upptäckte jag ofta en tråd bland smöret. Något tygartat pågick överallt. Jag klämde ner mig mellan högarna med färdiga och pågående kläder eller broderier och somnade av ren utmattning. På dagarna provade jag Sannas kläder, sålde dem till alla jag kände, klagade på färger och föreslog förbättringar. Vi befann oss i det pågående igen.

Livets ångvält hade gått fram över min vän. Men en sak hade inte ändrat sig alls. Sanna sydde. Hon sydde kläder för frusna gravida kvinnor och kläder att känna sig finast i världen i. Hon broderade bilder på sin mormors kaffedukar och gav dem namn efter mormors väninnor på Björkö. Letade upp, lade till, sydde om, virkade dit, pillade bort, fixade till. Som förr.

Under tiden fylldes Sannas gamla sorger på med nya. Hon gick igenom era svåra förluster och chocker. Förtvivlan hotade att krossa henne.

Jag stod bredvid.

– Min sorg var en sådan där ingen dör men alla försvinner. Människor jag älskade, samarbeten jag trodde på, barn jag hade lärt känna, vänner jag litade på. Allt försvann men jag fick höra att jag skulle glädja mig åt det jag hade, berättar Sanna.

Svårast var sveken. Glappet mellan vad hon trott och hur det visade sig vara, eller trots allt blev. Relationer som varit förklädnader och draperier. Judas som återkom gång på gång i olika skepnader och sålde ut henne billigt.

– Sveken gjorde mig rädd, rädslan gjorde mig isolerad och isoleringen förändrade mig. Jag hade varit en glad och inspirerande person, men när jag inte kunde vara det längre blev jag övergiven. Det var som om mitt värde satt i det glada.

Förlusterna och omgivningens bemötande gjorde att Sanna gick in i en djup depression. Hon medicinerade men tabletter hjälper inte mot sorg. Hon gick i terapi men chockerna hade trasslat in sig i varandra. Hon mediterade men fick ont i höften.

Men hon fortsatte att sy. Sorgen, både den gamla och den nya, varvades med tyg, tråd och garn.

– När man är deprimerad jobbar handen mer än huvudet, som är upptaget av något annat. När jag sitter och broderar gör det ofta otroligt ont inom mig, men jag får acceptera smärtan och göra något istället. »När jag har så här ont, vad kan jag trots allt göra?«

När det var som värst kunde hon fortsätta att brodera, men inte längre sy kläder.

– För att sy om kläder till sig själv måste jag ha en drivkraft, en tanke om att jag ska bli supersnygg sedan när jag har dem på mig. Den som syr kläder har en framtid. Det behöver man inte ha när man broderar, det räcker bara att sitta kvar och stå ut.

Några kalla marsdagar kom Sanna och bodde hos mig, jag fick lunginflammation och hon var i chock över att ha blivit sviken av någon hon älskade och litade på. Hon stannade hos mig, satt i den blå stolen och grät och sydde oavbrutet, eller om det var stickade hon gjorde, och jag minns de där dagarna hur hon höll sig fast i det pågående arbetet som om det var en livboj. Hennes händer var oavbrutet i rörelse, hon lämnade bara stolen för att laga soppa åt oss.

– Jag stickade en tröja i gul, rostbrun och turkos ull. Efteråt repade jag upp alltihop. Tröjan påminde så starkt om smärtan.

Svåra tider följde på de där marsdagarna. Varje dag krävde övertalning för att genomföras. Det enda som gick att förutse var händerna som höll i nålen, och tråden som gick upp och ner genom tyget.

Mitt i sorgen började Sanna arbeta som lärare i textilslöjd. Hon märkte snart att eleverna fick henne att känna sig behövd. De väntade sig något av henne och hon ville inte göra dem besvikna. Att umgås med barnen var lätt.

– Jag har fått så svårt för relationer, svårt att lita på folk efter allt som hänt. Men barnen har inte så höga murar omkring sig. De har inte lärt sig att ljuga, inte så att jag tror dem i alla fall. Tillsammans med barnen kan jag också vara den jag var förut. Den som är glad och inspirerande.

I klassrummet blir Sanna en som kan. Kunnandet blir en motvikt till depressionen och känslan av meningslöshet.

– Jag får träffa barnen några månader av deras liv. Den tiden har jag på mig att visa dem, med hela min person, att man kan göra allt man verkligen vill. Även om man mår dåligt eller har det jobbigt. Kanske särskilt då.

Sanna Norasdotter. Foto: Erik Hedman

 

Att sy tillsammans med barnen får henne att komma i kontakt med den där lilla tjejen som sökte egna lösningar. Som inte visste hur man gjorde men som gjorde ändå.

Som textillärare vill Sanna fortsätta att utsätta sig för situationer där hon inte kan. Ta risken att förlora kontrollen. I klassrummet pendlar hon mellan att vara det lärande barnet och den vuxna. När de inte fattar måste hon förflytta sig till barnets position för att kunna hjälpa dem.

Det är så lätt att glömma hur det är att inte kunna.

Själva händerna, hur de ser ut eller fungerar, är ingenting som Sanna har funderat över. Blodådrorna på handryggen påminner henne om mormor. Andra kroppsdelar har hon ett mer laddat förhållande till, men händerna bara finns där. Hon kan alltid lita på dem. Ögonen är mer sårbara, hon har tappat förmågan att se färger i vissa ljus och behöver glasögon när hon syr.

– Jag kan bli så sugen på efterstygn så du anar inte. Känna ett otroligt behov efter att bara sitta och mata på. Sätta igång något och låta det pågå. Senaste året har jag sytt mycket ord i ett försök att flytta det osorterade ältandet från huvudet till tyget.

Då tystnar det äntligen därinne. Att sy orden, långsamt och eftertänksamt, bokstav för bokstav, blev det enda möjliga sättet att förstå vad de betydde.

– På ett av mina broderier sydde jag förlåt era hundra gånger. I början kände jag ett behov av att be om förlåtelse för att jag var så ledsen och förstod så lite. Men medan jag sydde ändrades innebörden till att jag bad mig själv om förlåtelse för att jag dömt mig själv så hårt. Jag förflyttades från objekt till subjekt, på tyget men också i mitt eget liv.

Jag sitter bredvid Sanna och ser på film. Hon gråter oavbrutet. Nej, hon hulkar. Allt är fullkomligt svart. Så reser hon sig utan förvarning och går iväg efter ett papper. Vad händer? frågar jag som missade att en av kvinnorna i filmen hade en fyrtiotalsklänning som var skuren på ett alldeles speciellt sätt.

– Såg du inte? Jättefint. Stoppa. Backa. Det där ska jag sy.

Morgonen efter hänger en ny krage på provdockan.

– Viljan att använda händerna har aldrig dött. Den viljan kunde ingen ta ifrån mig. Det är den som får mig att bli glad. Och lugn.

Vi människor har en märklig förmåga att göra det vi inte tror att vi klarar av. Ta beslut som vi bara anar att vi behöver ta. Att i vår djupaste förtvivlan trots allt göra något, berätta något, förflyttar situationen i en ny riktning. I samspelet mellan materialet, viljan och händerna händer något. Hur vi än mår efteråt, finns det tillblivna kvar som ett bevis på sin egen inneboende möjlighet.

I julas fick jag tre klänningar av Sanna. Klänningar sydda av gamla ituklippta klänningar och blusar. Sammanfogningar, hopsydda med många stygn. Knapparna satt där det inte brukar sitta knappar, tygbitar stack upp som om de bara ville hälsa.

När vi provar kommer minnet av de allra första kläderna tillbaka, de där av tre olika sorters lila lakansväv. Vi är fortfarande de där flickorna som behövde varandra. När hon stoppar ner händerna innanför linningen och drar bakåt, neråt tänker jag att hon skulle kunna göra det här även om hon inte såg någonting alls. Hon ser med händerna. Förstår med händerna.

De visar henne hur hon ska göra.

Sanna Norasdotter är textilkonstnär utbildad vid Högskolan för Design och Konsthantverk. Hennes textila specialitet är att sy ihop sig själv igen, med efterstygn.

Text: Anna Sjöstrand. Foto: Erika Hedman